Det är flera enskilda människors erfarenheter som beskrivs i dikterna och perspektivet är modererat samhällskritiskt. Här får man höra om Heikki som skickas som krigsbarn till Sverige, stålverksarbetaren Per-Erik som säger upp sig från Wärtsilä och minkfarmaren Peter som blir allergisk mot något i minkskinnen. De flesta är förankrade i konkreta omständigheter i österbottnisk miljö. /…/ Jag tycker om direktheten i Anita Wikmans dikter, den sympatiska inlevelsen i andras livsöden /…/ Och när hon skriver om menstruation, gynekologbesök, livmoderoperationer, kvinnogemenskap och sexuell glädje så känns den nakna och raka gestaltningen visserligen väldigt mycket som 1970-talsdikt, men den lämnar en knappast oberörd.
Anna Möller-Sibelius, Vasabladet
De här närgångna skildringarna – hur arbetet påverkar hälsan och relationerna – är Wikman inte ensam om i vår litteratur. Men det kan hända att hon är bäst.
Tematiken finns också i hennes prosa. Men den berättande dikten känns som den ideala formen. Dess oemotsägliga rytm lämnar inget utrymme för tvivel eller relativisering.
Ann-Christine Snickars, Åbo Underrättelser
Wikmans dikter skälver och ber, samtidigt som de är slagkraftiga och chockerande. /…/ Wikmans dikter är ur det feministiska perspektivet fortfarande mycket aktuella och den tankegång som diktjaget framför är relaterbar för en ung kvinna som mig.
Rosanna Fellman, Lysmasken
Nyutgåvan av Anita Wikmans dikter sitter förvånansvärt väl i vår tid, och pekar självfallet på den stora frågan: Vad hände sedan, var står vi i dag? Vart är verklighetens kvinnor på väg,”de fördömda kvinnorna som så sjunger över världen” – om frihet.
Gungerd Wikholm, Nya Argus
Två realistiska diktsamlingar som blivit österbottniska klassiker, som första gången utgavs på Författarnas Andelslag. /…/ Det är raka och friska berättande dikter ur landsorts- och arbetarperspektiv, som kritiserar den samtida samhällskroppen.
Peter Björkman, Ad Lucem
Som läsare berörs man särskilt av dikterna som berättas i första person. Samhällskritiken levereras direkt, utan mellanhänder. Wikmans språk är rakt och enkelt och väjer inte för den krassa verkligheten. Dikterna är lättillgängliga, men utforskar också sina möjligheter. /…/ Marginals nyutgåva känns skrämmande rätt i tiden. Den yngre generationen kan med fördel upptäcka vad man kunde skriva i Svenskfinland redan på 1970-talet.
Christa Lundström, Hufvudstadsbladet