Ann-Helen Attianese är en hårt arbetande poet. Hon trampar målmedvetet upp sina egna stigar, hon bemödar sig och synar orden under lupp: ’varje kväll grovsorterar jag orden’ och ’det hänger inte på en tråd / det hänger på ord’. Kursiv melankoli är hennes trettonde bok. Hon går från klarhet till klarhet och blir vassare och vassare.Yvonne Granqvist Schultz, Österbottens Tidning
Attianeses diktsamling handskas finstämt lyriskt med alla sina erfarenheter, mjukt slipade av assonanser och
allitterationer, om inte av tid. Den är lokaliserad i en stiliserad österbottnisk landsbygdsmiljö, förankrad i kvinnoliv
och i ett själslandskap i dimma och kris.
Jag kan inte tematiskt sortera allt som finns där men jag tycker mig, precis som diktjaget, förstå vad som inte sägs.
Anna Möller-Sibelius, Vasabladet
Det försynta misstas ofta för blyghet. Ann-Helen Attianeses dikter påminner oss om sådana vanföreställningar. Det blir en blygsamhet med en annan typ av anspråk, mindre igenkännbara, men ändå uttrycksfulla. Emily Dickinson kallade sina dikter för brev till världen (som aldrig skrev tillbaka), Edith Södergran kallade sina för facklor. Här blir den valda metaforen flaskpost, och varför inte? De öppnas bara av den som är nyfiken nog att utforska dess innehåll.
Björn Kohlström, litteraturbloggen Bernur
Genomgående imponerar Attianese med sin språkliga säkerhet och stilkonst. Dikten är en källa till lugn och tröst i dessa osäkra tider och Attianeses alster fungerar till det ändamålet alldeles utmärkt väl.
Topi Lappalainen, Arbetarbladet
Attianese har alltid skrivit poesi som en motståndshandling […] Men det har aldrig funnits spår av vädjande i Attianeses dikter, inte heller av indignationens kortverkande energi.
Den metod hon kör med är upprörandet: att röra vid, synliggöra och kasta upp i luften så mycket som möjligt av det som sticker upp eller talar till en, skrikande eller smeksamt.
Sen får man se hur de olika delarna, skärvorna, fragmenten, formar sig till bilder eller uppfordrande fraser.
Ann-Christine Snickars, Åbo Underrättelser
Attianese skriver som bäst en klangfylld poesi där orden hakar in i varandra på ett njutningsfullt vis.
Elin Rosén, Ny tid
Diktspråket är mångbottnat utan alltför många krusiduller och känns väldigt genomarbetat.
Nicko Smith, ”nickopoet”
Attianese kan vara ordvrängande, dyster, arkaisk. Dikterna famlar men vidgår famlandet. De är på väg åt ett håll men girar eller knipsar av utläggningen med bister humor: ’sopkvastar, nit och vaccin / trägen är den som inget vinner’.
Erik Bergqvist, Hufvudstafsbladet
Attianese skriver fram ett långsamt tickande tillstånd […] Som en förvrängd råttfångarfabel töms byn på gamla när barnen ser på. Det börjar med en känsla av storskalig död och slutar med någon sorts separation.
Trots den utmätta tiden och den kompakta sorgen känns språkglädjen från Utmarker igen.
Johanna Karlsson, Horisont
