Kursiv melankoli

Ann-Helen Attianeses sjunde diktsamling Kursiv melankoli är en elegisk dikt, om förlorad jämvikt. Om tid lagd på is.

Det är andra delen i en trilogi om hemhörighet, om rötter som söker fäste – och fötter som fortsätter vandra, fortsätter söka.

 

stort att färdas åt samma håll

någonstans landar en trollslända
vattenytan brister, det gör den alltid

dagar när verkligheten ser ut att ta paus
hörs ugglan hoa högre i väster

också det blev osagt

 

ISBN 978-952-69076-7-3 / inbunden / ca 110 s. / cirkapris 18 € / februari 2021

Beställ
Recensioner


Ann-Helen Attianese är en hårt arbetande poet. Hon trampar målmedvetet upp sina egna stigar, hon bemödar sig och synar orden under lupp: ’varje kväll grovsorterar jag orden’ och ’det hänger inte på en tråd / det hänger på ord’.
Kursiv melankoli är hennes trettonde bok. Hon går från klarhet till klarhet och blir vassare och vassare.
Yvonne Granqvist Schultz, Österbottens Tidning

Attianeses diktsamling handskas finstämt lyriskt med alla sina erfarenheter, mjukt slipade av assonanser och
allitterationer, om inte av tid. Den är lokaliserad i en stiliserad österbottnisk landsbygdsmiljö, förankrad i kvinnoliv
och i ett själslandskap i dimma och kris.
Jag kan inte tematiskt sortera allt som finns där men jag tycker mig, precis som diktjaget, förstå vad som inte sägs.

Anna Möller-Sibelius, Vasabladet

Det försynta misstas ofta för blyghet. Ann-Helen Attianeses dikter påminner oss om sådana vanföreställningar. Det blir en blygsamhet med en annan typ av anspråk, mindre igenkännbara, men ändå uttrycksfulla. Emily Dickinson kallade sina dikter för brev till världen (som aldrig skrev tillbaka), Edith Södergran kallade sina för facklor. Här blir den valda metaforen flaskpost, och varför inte? De öppnas bara av den som är nyfiken nog att utforska dess innehåll.  
Björn Kohlström, litteraturbloggen Bernur

Genomgående imponerar Attianese med sin språkliga säkerhet och stilkonst. Dikten är en källa till lugn och tröst i dessa osäkra tider och Attianeses alster fungerar till det ändamålet alldeles utmärkt väl.
Topi Lappalainen, Arbetarbladet

Attianese har alltid skrivit poesi som en motståndshandling […] Men det har aldrig funnits spår av vädjande i Attianeses dikter, inte heller av indignationens kortverkande energi.
Den metod hon kör med är upprörandet: att röra vid, synliggöra och kasta upp i luften så mycket som möjligt av det som sticker upp eller talar till en, skrikande eller smeksamt.
Sen får man se hur de olika delarna, skärvorna, fragmenten, formar sig till bilder eller uppfordrande fraser.

Ann-Christine Snickars, Åbo Underrättelser

Attianese skriver som bäst en klangfylld poesi där orden hakar in i varandra på ett njutningsfullt vis.
Elin Rosén, Ny tid

Diktspråket är mångbottnat utan alltför många krusiduller och känns väldigt genomarbetat.

Nicko Smith, ”nickopoet”

Attianese kan vara ordvrängande, dyster, arkaisk. Dikterna famlar men vidgår famlandet. De är på väg åt ett håll men girar eller knipsar av utläggningen med bister humor: ’sopkvastar, nit och vaccin / trägen är den som inget vinner’.  

Erik Bergqvist, Hufvudstafsbladet