När man har läst dikterna i anslutning till bilderna är det svårt att föreställa sig dem separat för sig. Här är det helhetsintrycket som är avgörande och det är ett konststycke av Slotte och Pesonen att ha kunnat åstadkomma en så mångsidig och imponerande helhet.
Topi Lappalainen, Västra Nyland
Nu är det sällan jag läser den här typen av litteratur men både text och bild väcker obehag på ett sätt jag tycker om. Faktum är att jag gillar ”Alla dessa döda ögon” på samma sätt som jag kan gilla en tavla eller en låt – utan att riktigt kunna sätta fingret på vad jag tilltalas av.
Sandra Högström, LitteraturMagazinet
Läs hela recensionen här.
Bilddelen är mörk, med bland annat återkommande händer och utrop, känslor måste fram, någon vill/något måste dö, det är som en födelse: boken utmynnar i orden ”jag har en egen röst” ”minulla on oma ääni”.
Gungerd Wikholm, Nya Argus
Skoningslös kallas texten av /…/ Marginal förlag. Visst är den hård. Den ger sig inte. Den upprepar sig själv. Tvingar sig själv att växa.
Jessica Poikkijoki, Österbottens Tidning
Att låta ett grafiskt-litterärt verk ha en så här vag berättande tråd medan känsloinnehållet tillåts vara högt och tydligt är märkvärdigt tilltalande. Ord och bild tyglar också varandra så att man inte flyter ut i en intet förpliktande konsumtion av gotisk skräckstämning.
Ann-Christine Snickars, Åbo Underrättelser
En kuslig, men gruvligt lockande värld öppnar sig./…/ Layouten inne i boken är tilltalande, bilder och ord talar samma språk. Stilen är enhetlig och icke-ursäktande, det är svartvitt och kontrastrikt, sidkanterna är blodröda.
Lotta Green, Lysmasken
Läs hela recensionen här.
En bok som förenar Jolin Slottes strama poesi (på svenska och finska) med Pauliina Pesonens svartvita bilder. /…/ Det är en stark och gripande bok paret åstadkommit, som inte väjer för mörkret. De sista raderna i boken andas dock en möjlig öppning.
Peter Björkman, Ad Lucem
