Med sin sjätte diktsamling påminner Ann-Helen Attianese läsaren om det som hänt – och fortfarande pågår – i världen. /…/ ”Come noi” är som en målning för mig, en fresk över vår samtid och jag kommer osökt att tänka på Picassos Guernica.
Yvonne Granqvist Schultz, Österbottens Tidning
”Come noi” väcker frågor om vad poesin förmår göra som den dokumentära prosan inte kan. I Attianeses fall ligger styrkan i närheten till känslorna och till den existentiella dimensionen av den politiska frågan. Hennes poesi är varm och empatisk och formar sig till ett estetiskt uttryck även när de hemskaste upplevelser berörs.
Anna Möller Sibelius, Vasabladet
Diktens uppdrag är att iaktta och rapportera vad som sker. Den ska ta in så mycket och så många, så den brister i förtvivlan. Språket blir av nödvändighet fragmentariskt, bilderna starka men splittrade. /…/ ”Come noi” är ingen lätt bok att vara i. Efter inledningens konturskarpa snabba bilder kommer man in i mötet, i mottagandet: ”du är inte alls som vi/ du är vi// du tjänstgör som ett samfällt sigill/ fortfarande är vi ouppbrutna/ väntar att det ska ske.” Liksom i förra samlingen kan man dra slutsatsen att ett samhälles bildning och civilisation definieras av graden av öppenhet och viljan att hjälpa behövande.
Ann-Christine Snickars, Åbo Underrättelser
Hon skriver varmt och lågmält, ibland svärande, det är engagerat och vänligt men kräver allt /…/ Behovet av att göra något och den vanliga människans, medborgarens, maktlöshet gestaltas så det känns: och jag gnyr som ett barn / öppnar munnen på vid gavel // det hjälper inte dig
Gungerd Wikholm, Nya Argus
Här bjuder Attianese läsaren på en vacker och samtidigt smärtsam samling dikter om flyktingskapet. /…/ Boken är så långt från en flyktingpolitisk plakattext man kan komma. En stark diktsamling helt enkelt
Peter Björkman, Ad Lucem
Vilka ingår i vi:et, vilka tillhör inte vi:et och vem är som vem egentligen? Här är Attianeses dikt lyckligtvis inte så entydig. Den växlar mellan närhet och distans, identifikation och separation. /…/ Det finns en värme och uppriktighet i Attianeses inkluderande anspråk som jag ser och uppskattar.
Hanna Riisager, Ny Tid
Den solidariska glöden förs vidare till läsaren när hon med små allmänmänskliga detaljer ger konturer åt de flyende och placerar läsaren inuti dem. Hon lyckas till och med inskärpa allvaret i globala ödesfrågor, just genom en konkret och till synes enkel, liten vardagsbild. ”på ett nattduksbord / står en lysande jordglob kvar // enkel att släcka” /…/ Med bilder som ”slår min yxa i granit” fångar Attianese maktlösheten inför en humanitär katastrof av detta slag. Varför då skriva? Jo, det är ”poesins nödvändiga rökpaus / en hostning i universum”.
Fredrik Österblom, Hufvudstadsbladet
